Du

Jag trodde enträget att Du inte fanns.  I ett försök till någon form av copingstrategi och bara lära mig ”gilla läget” hade jag för länge sedan gett upp hoppet om att möta dig. Kanske hade jag inte haft tillräckligt med tålamod, vad vet jag? Jag frågade mig gång efter annan; vem finns som vill älska en annan människa på riktigt? Vem finns som söker en människa att älska, inte bara en att älskas utav? Vem finns som inte byggt upp fantasibilder av hur ”min kvinna” ska vara?  

Jag anade vad som förväntades av mig och hur jag skulle ”marknadsföra mig” för att gå hem.  Jag skulle lägga ut de bästa bilderna på mig själv, taget från vinklar där mina mindre smickrande drag inte kunde framträda.  Jag skulle vara en kvinna med stark vilja och kraft, men ändå ödmjuk och mild och underdånig som en kvinna ska vara. (Ingen säger det rätt ut såklart, men det anar man). Jag ville kräkas på spelet.  Jag drabbades av en stark lust att fullständigt strunta blankt i hur jag uppfattades; bara i ren trots.

Min stora önskan var att träffa en man som ville älska. På riktigt älska. Älska det lilla, det brustna, det fula. Och som inte letade efter ”superwoman”. Och som kunde tillåta mig att älska honom på samma sätt.  Jag behövde ingen rik man som skulle försörja mig. Jag behövde ingen man med ”fint” statusfyllt jobb. Jag behövde ingen man med akademiska meriter. Jag har utbildning och jag arbetar och försörjer mig själv.  Jag längtade efter en man med djup, och ett rikt inre.  En som inte tittar på ytan och bedömer utan som gräver djupare. En som inte bryr sig om materiella ting och fåfängligheter. Som tycker om barn, och inte ser mina barn som ett hinder, utan en välsignelse. En som har fötterna på jorden och vet att livet rätt så ofta inte blir som man har tänkt sig.

Jag hade inga förväntningar. Min vän fick tjata lite på mig för att jag skulle gå med på att träffa dig. Jag hade ju bestämt mig för att du inte fanns.  Du fanns helt enkelt inte. Sådana män som du finns inte, och finns de så träffar åtminstone inte jag dem.  Föga förstod jag vem jag skulle möta i dig.

Mot mig kom en reslig slank man på nästan två meter. Hans havsblå ögon besatt en intensitet man sällan ser hos människor. Han såg på mig, men slog blygt undan blicken när jag frågade ”hur är det?”. Han kunde inte vara annat än ärlig; ”det är väl sådär, det är en konstig situation”. Och där – precis där – vred han om nyckeln till en själslig närhet jag sällan eller faktiskt aldrig upplevt med en människa jag träffat för första gången.  Det var som att ytor och fasader föll helt ihop.  De sex timmarna vi spenderade tillsammans, promenerandes runt i Göteborgs centrum, bjöd på djupa samtal om livet, om relationer och om misslyckanden, den kristna tron, om trasiga självbilder och om vad kärlek är.  

Du hade levt.  Det var inte bara dina grå hårstrån, i ditt annars svarta hår, som vittnade om det. Du hade blivit böjd.  Det fanns något skört över dig, mitt i din ståtlighet och den intensitet och karisma du utstrålade.  Du slog an en ton på mitt hjärtas sträng och en melodi började spira.  Jag ville älska dig. Jag kände att min kärlek kunde betyda någonting för dig.

Ett år senare. Jag är så glad för dig. Med dig får jag vara som jag är. Jag får vara stark och glad, eller skruttig och trött, när jag är det.   I dig har jag lärt känna en man som verkligen bryr sig, tar ansvar, som sätter andra framför sig själv, som tycker om barn och det enkla livet. En som pluggat flera år på universitetet men valt bort karriären, och som trivs och vara nöjd med arbetet som personlig assistent.

Jag har lärt känna en man som tror på kärleken, och som är beredd att ge allt för den. En man  som inte vill vara en av ringarna på vattnet. Som kan leva under ytan, och tycka det är vackert.  Detta är min hyllning till dig!

Från dessa trasiga kullar

skall ditt lov ringa

Om det är Din vilja

att låta mig sjunga

Jag har lyssnat på Cohens låt om och om igen idag. Suttit i bilen, susat fram på motorvägen, med cohen i högtalarna. Suttit vid havet och mediterat på texten.

From this broken hills

Från dessa trasiga kullar. Mitt liv. Allt som inte blev som jag hade tänkt mig. Allt som inte blev enligt mallen för vad som är rätt och vad som är fel. Allt jag gläds över, men också allt jag sörjer. Och allt jag inte begriper.

Alla krav på bekännelse där alla tvärsäkert uttalar sig om det ena än det andra. Finns Gud? Finns Gud inte? Vad är Sanning?  Finns det en kristenhet värd namnet? Och är den Sann? Och tillhör jag i så fall den?

All your praises they shall ring

Det spelar ingen roll. Det må vara hit, än dit. Från mitt innersta spirar ändå, starkare än någonsin, en sång. Från de trasiga kullarna stiger en bön, ett rop; en bekännelse; ett lov.